Jonna

Vi sitter utanför gymmet efter våran morgonträning och väntar på vår tur, coach Payne kommer ut och säger everyone grab a 50 pound sack varpå vi travar in i gymmet och släpar ut en av de där j*vla säckarna. Svarta lädersäckar med handtag på var sida.

Ute på football planen radas vi upp och uppvärmningen drar igång.

Efter uppvärmningen är det dax att hiva upp säcken (några av tjejerna i lagen väger strax över 100 pound bara så för dem var du ju halva kroppsvikten) och sen är det utfallssteg över halva planen, squats, deadlifts och kast med säcken. Klockan är bara 8 på morgonen men tröjan blir snabbt genomblöt av svett och för mig känns luften väldigt tung att andas. Astman drar igång lite och när vi ska lyfta säcken - gå 10 yards - lägga oss ner med säcken över axeln - resa oss upp med säcken över axeln och göra 5 squats och sen upprepa x antal gånger. Kändes typ som att säcken krossade mig när jag låg där på marken och sprattlade med benen för att försöka ta mig upp.

Om jag ska vara ärlig så grina jag lite under den här övningen, vilket givetvis inte underlättade för astman. Som "tur" var svettades jag så jädra mycket att tårarna inte märktes haha!

Som avslut skulle vi gå med säcken i ena handen runt hela planen (vilken är två football planer bredvid varandra) och sen byta hand och gå ett varv till.

Men eftersom många av oss, framför allt tjejerna, bara kunde gå typ 15m innan säcken gled ur handen så tog det mycket längre än vad de räknat med så det räckte att gå ett varv, tack för den!

En av intern coacherna blev lite orolig när han hörde min andning och gick bredvid mig och uppmanade mig till djupa andetag och andas in med näsan och allt det där. Man skulle kunna tro att jag låg på sjukhuset och födde barn om man bara lyssnade på honom haha. 
Men jag gav inte upp i alla fall och det är jag glad för! Många frågade varför jag inte bara stannade när jag fick problem att andas och det kändes ganska bara att bara svara: Im not a quitter.

Den där dumma astman ska inte få stoppa mig..