Jonna

Dag tre bjöd på 100frisim. Inte alls lika nervös inför det och var bara 1/10 över pers där också, 50,9 nånting, vidare till A final som 8e tjej och hade 50,9 igen i finalen och behöll min 8e plats.

Fick andra sträckan i laget och råkade överväxla, oops!

Överlag så är jag väldigt nöjd med helgen även fast det har varit bara stolpar ut gällande pers, men nära skjuter ingen hare! Tog mig till 2 A-finaler och en B-final i mina events i år jämfört med bara B och C-finaler förra året, så det går ju åt rätt håll i alla fall. Får satsa på att sprinta till lite inför nästa år så att jag kan ta mig till A-final där också.

Btw, killarna tyckte att jag hade vanhelgat the hammer award med mitt pink and sparkle contribution. Nu kändes det tydligen inte manligt att få den längre! Haha! :)

Oliver sa något som riktigt värmde mitt hjärta efter tävlingen. Jag pratade med Steve om mitt 200 lopp och hur jag "froze up" när det kom till A-finalen. Jag skojade och sa att jag skulle ringa min psykolog när jag kommer hem så att han kan hälpa mig fixa så att jag inte låter mitt huvud sabba för mig (ja, mamma jag har mailat Mitch nu) och Steve skrattade lite och sa att jag inte skulle oroa mig, jag är helt normal som blir nervös inför 200 eftersom det är mitt race.

Och då säger Oliver: No thats wrong, dont call her normal! Normal means average and she is above that, better than that.
Sen sa han att han vet precis hur jag kände det, han var ju riktigt bra när han var simmare och simmade OS för Ungern 1996.

Oliver kan jag inte riktigt få grepp om känner jag, mesta delen beter han sig som en barnunge och har en massa humör svängningar och andra stunder är han väldigt förstående och välmenande. 

Efter 10 timmar på en buss var vi hemma vid 4 i morse, släpade mig upp för trappen och när jag kom in i mitt rum möttes jag av den här lappen, jag har ju VÄRLDENS bästa sambos<3